Wednesday, February 15, 2012

Parker: The Martini Edition, eller varför jag inte läser serier digitalt

I fredags damp det ner en avi i brevlådan. Min sista julklapp från SF Bio (lång historia kort: digitalisering av biografkedjan = maskinistyrket avskaffas = jag slutar) var ett presentkort hos Adlibris. Jag köpte den lyxigaste utgåvan av de serier Darwyn Cooke gjort med utgångspunkt i Richard Starks romaner om Parker. Hämtade det rejäla paketet på mitt lokala postkontor, blandade mig en Martini och började läsa.

Böckerna om Parker, skrivna av Donald Westlake under pseudonymen Richard Stark, har kommit ut sedan 60-talet. De berättar i en extremt hårdkokt stil om den yrkeskriminelle huvudpersonen som gör en välplanerad stöt när pengarna sinar och däremellan tar det lugnt på lyxhotell. En noggrann yrkesman, en sann hedonist med stor kapacitet för våld när situationen kräver det. Ur en annan synvinkel ett komplett praktsvin som inte tänker på någon annan än sig själv. Inte helt oväntat har Parkerhistorierna filmatiserats åtskilliga gånger. Om ni ska kolla in en film rekommenderar jag Point Blank av John Boorman där Parker (som i filmen kallas ”Porter”) gestaltas med svetsglöd av Lee Marvin.

Darwyn Cookes porträtt av Lee Marvin.

Parker kan tyckas vara en udda hjälte för Cooke att illustrera. Med serier som DC: The New Frontier och i åtskilliga intervjuer har han demonstrerat sin kärlek till det klassiska rättskaffens hjälteidealet. Men så ska vi förstås komma ihåg den faiblesse han uppvisat för ”den stora stöten historier” i exempelvis Catwoman: Selina’s Big Score. Jag tror att Cooke i Parkerprojektet såg en chans att verkligen släppa loss rent visuellt i den 60-talistiska bildvärld han redan gjort till sitt kännemärke. Men också ett sätt att utmana sig själv i hur han skulle framställa en person vars beteende känns honom helt främmande. För Parker är verkligen inte en trevlig typ. När han i The Hunter jagar de som förrått honom under ett jobb råkar han exempelvis ta död på en kvinna i en skönhetssalong. Hon hade astma och tog inte det här med att få munkavle och bli bakbunden så bra. Parker verkar mest se det som lite olägligt och rapporterar lakoniskt dödsfallet per telefon innan han lämnar platsen. Trots detta följer jag honom på hämndresan och flera situationer av samma moraliskt nattsvarta kaliber i takt med att armarna börjar bli trötta av bokens tyngd.

För här man verkligen inte sparat på krutet i något avseende. När man tar Parker The Martini Edition ur dess stramt illustrerade kassett slås man av hur nedtonad själva boken är i sin formgivning. Ingen text på vare sig fram eller baksida, man kan däremot se huvudpersonens siluett inpräntad när man ska till att slå upp pärmarna. På ryggen står upphovsmännen och titeln. Ovan förlagslogotypen finns ett stiliserat Martiniglas. Alltsammans i silver. Det är en anslående presentation som sedan fortsätter inuti. Allt från det större formatet till papperskvalitén förmedlar känslan att man här gett Cookes talang det utrymme som gör att den verkligen får komma till sin rätt. Att så koncentrerat se utvecklingen serierna genomgått under flera år är fascinerande. För även om allt är supersnyggt redan från första början får man i ärlighetens namn säga att som serie fungerar den första boken i samlingen inte riktigt. Vad man får känns mer som ett bildmanus till den där slaviskt trogna Parkerfilmatiseringen som aldrig gjorts. Men redan i den korta historien The Man With the Getaway Face, som överbryggar gapet mellan bok ett och två, har Cooke hittat formen. Från den stunden avlöser de snygga formexperimenten varandra och kombineras med rutor lika säkra i sitt utförande som någonsin Starks språk. Här blir det serieberättande på högsta nivå där Cooke exempelvis återger stötarna som Parkers kollegor utsätter maffian för i form av skvallertidningsartiklar, hyperstiliserad humorserie åt Madhållet eller som dagstidningsstripp för att slutligen återvända till en mer rakt upp och ner snygg form för den hårdföra finalen.

Förutom böckerna som redan kommit ut i vanligt utförande finns här ett par serier som inte publicerats någon annanstans. Lägg därtill ett inledande mycket intressant rundabordsamtal med serieskribenten Tom Spurgeon, redaktören Scott Dunbier och kollegan Ed Brubaker, kommentarer från Cooke själv, en portfolio med porträtt av Parker i sina olika filmiska inkarnationer samt en del annat. Det är en ren fröjd att ta del av serierna och kringmaterialet i ett utförande som verkligen andas respekt för serier som medium. Och där kommer vi till sist fram till den andra delen av det här inläggets titel. Jag kan inte riktigt ta till mig serier via en datorskärm, läsplatta eller vilken digital plattform man nu väljer. På samma sätt som jag i princip slutat använda Spotify, inte laddar ner saker vare sig lagligt eller fultankat (sistnämnda är för mig helt otänkbart då jag respekterar merparten av dem som förser mig med populärkultur för mycket för att vilja sno från dem) funkar det inte för mig att läsa serier i annat än tryckt form. Jag behöver en skiva, en bok, en dvd i en snygg digipack eller en serietidning att skydda från stötar och fingeravtryck för att kunna ta grejerna på allvar. Och ja, ironin i att jag publicerar den här texten digitalt undflyr mig icke. För mig blir det lite som skillnaden mellan att träffa någon och se dem på bild. Vad väljer du?
Av:Anders Lundgren

1 comment:

  1. Det finns sa manga talanger som inte har tillrackligt med pengar eller sa lattsalda ideer att deras verk kan publiceras i tryckt form och da ar Internet ett jattebra alternativ till tryckta serier. Inte alla lander har sa bred och jamlik skara serieskapare som Sverige.
    Inte lika latt att sortera bort det som helt enkelt inte ar proffsigt nog kanske, men synd att kasta ut barnet med barnvattnet.
    Det sager jag inte bara for att jag gor serier online sjalv :)

    ReplyDelete